1. The Queen
Dianas död ur drottning Elizabeths synvinkel. Intressant angreppsvinkel, men jag hade nog fått ut mer av den om jag känt till något om att situationen var lite ansträngd (minst sagt) redan innan… (Jag var dock bara barnet när det hände och ville helst att de skulle sluta visa nyheter och köra igång Tintin istället, så jag antar att jag är förlåten.)
Tony Blair framställs som sympatisk(!) och jag förstår inte riktigt varför Helen Mirren prompt skulle få en Oscar för besväret. Hon agerar bra, men inte SÅ bra i den här filmen.
2. En enda man
Colin Firth (som däremot gott kunde fått en Oscar) sörjer sitt livs kärlek som dog i en bilolycka på en snöig väg. Filmen utspelar sig under ett enda dygn som Firth spenderar genom att fundera på om han ska ta livet av sig eller inte. Han är perfektionist och börjar förbereda det hela medan han minns/funderar och pratar med folk som råkar komma förbi. Låter inte så upplyftande, men det fungerar förvånansvärt bra och blir till och med komiskt på sina ställen. (Men jo, efter ett tag tröttnar man på ältandet.) Fruktansvärt snygg är filmen i alla fall.
3. Coco - Livet före Chanel
Ytterligare en fruktansvärt snygg film. Varje ruta är nära perfektion, men tyvärr har den inte så mycket mer. Den handlar om Coco Chanels liv fram till genombrottet som designer och det går f r u k t a n s v ä r t långsamt. Jag kräver inte något hög tempo, men inte ens jag lyckades hålla intresset uppe efter en halvtimma. Men jo, jag såg klart den. Och snygg var den. Och någon dör i en bilolycka, men jag hatar spoilers, så jag tänker inte berätta vem.