Häromkvällen såg jag National Theatres uppsättning av Frankenstein direktsänd via Bio Roy i stan. Det började mest som en kul grej, men eskalerade i eufori. Den var fantastisk! Lever fortfarande på det.
Det regnar! Vad hände? Väljer att se det som en uppmaning att läsa, se på film och äta godis ohämmat.
I ovan nämnda insikts anda såg precis klart Anatomy of a Murder. "Ser du på gammal skit nu igen?", undrade pappa. Själv tyckte jag faktiskt att det var fråga om rätt bra gammal skit, bortsett från slutet.
Ikväll blir det mer film i form av The Imaginarium of Doctor Parnassus! Verkar lovande.
När jag får tid sitter jag nu mer och försöker lära mig det här stycket:
(Ber om ursäkt för den dåliga bild- och ljudkvalitén, men i just det här fallet tycker jag faktiskt att det göra klippet lite, lite vackrare än vad det redan är.)
När jag inte läser ser jag på film och i veckan som gått hann jag med två st. Den första reserverade jag på biblioteket någon gång i somras, men den dök upp först nu: Milk.
Var ska jag börja? Jag avskyr egentligen ordet gripande men jag hittar inget bättre ord. Jag vaknade sorgsen morgonen efter jag sett den och jag hade inte märkt om så bussen åkt åt fel håll eftersom jag var så inne i att gå igenom filmen i huvudet. Trots det önskar jag att jag hade haft tid att se om den innan den ska lämnas tillbaka.
Filmen innehåller mycket allvar men även väldigt mycket värme. (Jag önskar verkligen att jag kunde skriva detta utan att använda så in i helvete mycket klyshor!) Det mest fantastiska med den är att den lyckas förmedla att det faktiskt finns människor som offrar sig för något utan att ha någon baktanke om egen vinning.
I mitten av alltihop står Sean Penn som Harvey Milk och är helt underbar! De första scenerna var jag skeptisk (bara för att man är gay måste man inte uppföra sig som en liten tant och prata med ljus röst) men sen kapitulerade jag! Utan att ha egentligen veta vad jag pratar om skulle jag vilja påstå att han gör en väldigt porträttlik tolkning av Milk. Alla små gester och miner pekar på det. (Innan tyckte jag att Penn var rejält överskattad, jag menar Mystic River? Kom igen?! Men nu är jag villig att gå med i hans fanclub.)
Fotot var skitsnyggt och jag tyckte mycket om att vissa klipp såg autentiska ut i och med att de var lite gryniga. Filmen utspelas på 70-talet och jag var visserligen inte född då, men kläder, frisyrer, rekvisita osv. kändes inte tillrättalagda för att passa 2000-talet. På mig hade den effekten att jag drabbades av någon slags nostalgi, trots att jag som sagt inte var med när det begav sig. (Jag och en vän uppfann begreppet ”andra generationens nostalgi” för dylika tillfällen, några invändningar?)
Ska/borde börja göra mig i ordning snart (gick upp sju och är fortfarande inte klar, hur nu det gick till), men först måste jag få berätta om filmen som ligger högst upp på min vill-se-lista just nu! (Om jag nu hade haft en.)
"I Heart Huckabees"!
På Movieline beskrivs den såhär:
Albert (Jason Schwartzman) är en naturvän och ekologisk hjälte som läser dikter till stora stenar och planterar träd på parkeringsplatser. På senaste tiden har det dykt upp en afrikansk utbytesstudent överallt där Albert befinner sig. Vad beror det på? Och vad har egentligen affärsmannen Brad (Jude Law) från varuhuset Huckabees i bakfickan? Och hur står det egentligen till med brandmannen Tommy (Mark Wahlberg) som är så miljömedveten att han vägrar att åka med brandbilen vid utryckning utan istället cyklar bredvid?
Fantastiskt! Verkar kunna tillfredsställa min Wes Anderson -abstinens fram till "The Fantastic Mr Fox" i alla fall.
En annan film jag sett på semestern är The Talented Mr. Ripley. Tydligen visas den i tv rätt ofta, men hittills hade den undgått mig. Nu när jag har sett den känner jag mig rätt kluven. Den var väldigt bra bortsett från ett par väl våldsamma scener… De passade inte riktigt in i filmens stämning i övrigt. Inte för att våldet kom oväntat eller så, men det kändes inte som om scenerna innan hade lyckats bygga upp känslan av att någonting sådant var på väg. Ungefär som en ostämd ton på ett i övrigt välljudande instrument.
Utöver det passade den mig utmärkt! Filmen utspelas till stor del i Italien någon gång mot slutet av 50-talet och handlar om Tom Ripley. Han är minst sagt bra på att härma folk och hans liv går ut på att utge sig för att vara någon annan för att snylta på överklassen. Under filmens gång blir det uppenbart att han är beredd att gå ganska långt för att inte bli avslöjad.
Kläderna är snygga, musiken bra, Italien är soligt och framför allt medverkar många av mina favoriter: Cate Blanchett, Gwyneth Paltrow, Jack Davenport och Jude Law. Tyvärr är Matt Damon (olyckligt nog tilldelad huvudrollen) lika intetsägande som vanligt.
Filmen visas för övrigt 22:25 på lördag (18 juli) i Tv4+.