Dimma, dimma: jag älskar dimma!
En gång fick jag för mig att jag skulle tycka om Umberto Eco om jag bara försökte, så jag satte glatt igång med Drottning Loanas mystiska eld. Boken läste jag aldrig ut, men en detalj har dröjt sig kvar: huvudpersonen samlade på beskrivningar av dimma. Otroligt sympatiskt insåg jag när jag satt på Centralbiblioteket och tittade ut över Näckrosdammen (medan jag borde ha läst i Roma criminale).
Själv kommer jag inte på någon mer dimma jag läst om än den som dyker upp innan någon dementor i Harry Potter har vägarna förbi. Och så Londondimman i Sherlock Holmes.
...vet inte riktigt vad det säger om mig.
(För övrigt har ordet "dementor" en egen artikel på wikipedia.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar