Var ska jag börja? Jag avskyr egentligen ordet gripande men jag hittar inget bättre ord. Jag vaknade sorgsen morgonen efter jag sett den och jag hade inte märkt om så bussen åkt åt fel håll eftersom jag var så inne i att gå igenom filmen i huvudet. Trots det önskar jag att jag hade haft tid att se om den innan den ska lämnas tillbaka.
Filmen innehåller mycket allvar men även väldigt mycket värme. (Jag önskar verkligen att jag kunde skriva detta utan att använda så in i helvete mycket klyshor!) Det mest fantastiska med den är att den lyckas förmedla att det faktiskt finns människor som offrar sig för något utan att ha någon baktanke om egen vinning.
I mitten av alltihop står Sean Penn som Harvey Milk och är helt underbar! De första scenerna var jag skeptisk (bara för att man är gay måste man inte uppföra sig som en liten tant och prata med ljus röst) men sen kapitulerade jag! Utan att ha egentligen veta vad jag pratar om skulle jag vilja påstå att han gör en väldigt porträttlik tolkning av Milk. Alla små gester och miner pekar på det. (Innan tyckte jag att Penn var rejält överskattad, jag menar Mystic River? Kom igen?! Men nu är jag villig att gå med i hans fanclub.)
Fotot var skitsnyggt och jag tyckte mycket om att vissa klipp såg autentiska ut i och med att de var lite gryniga. Filmen utspelas på 70-talet och jag var visserligen inte född då, men kläder, frisyrer, rekvisita osv. kändes inte tillrättalagda för att passa 2000-talet. På mig hade den effekten att jag drabbades av någon slags nostalgi, trots att jag som sagt inte var med när det begav sig. (Jag och en vän uppfann begreppet ”andra generationens nostalgi” för dylika tillfällen, några invändningar?)
Sammanfattningsvis: se den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar